BESVIKEN!!

Så SJUKT besviken på dig! Du som klarat dig så bra. Det gör mig både sårad, ledsen och förbannad på samma gång. Jag blir arg på mig själv för att jag låter det påverka mig och mitt mående så pass mycket som det gör. Valde vi inte bort det där? Skulle vi inte ta oss ur skiten tillsammans? Vi skulle väl hjälpa och inte stjälpa varandra? Jag älskar dig och vill dela min framtid med dig men det är inte det livet jag vill leva, vill du göra det så är det bara så och då finns det inte mycket att göra. Är hemskt tråkigt att se, du är bättre än det där och jag VET att du klarar dig utan det. Är det det du väljer så står du ensam. Jag har haft tålamod, försökt förstå, funnits där, gjort det jag kunnat och trott varit rätt men det finns inget mer jag kan göra. Bara DU själv kan och har du inte viljan ser jag ingen mening med att finnas för dig. Jag tänker inte tillåta mig själv att fortsätta falla och då har jag bara en väg att gå. Bort.